Krka Ultra Challenge – It’s a crazy crazy crazy crazyyyy day

Plötsligt händer det! Ungefär så kändes det när Run Raisers hörde av sig per telefon och meddelade att undertecknad var en av vinnarna. Några månader tidigare hade personerna bakom Seenature dragit till Stockholm och Explore-mässan för att få inspiration och träffa personer i branschen. I en monter träffade vi Vladimir Colovic, en av grundarna till välgörenhetsloppet Krka Ultra Challenge vars överskott skulle gå för att stödja barn och familjer som drabbats av diabetes. Då min parhäst Johan själv har erfarenhet av sjukdomen blev vi kvar en stund i montern och avslutade naturligtvis med var sitt bidrag i tävlingen där första priset var en startplats till loppet.

Loppet, vars utgångsbas var beläget i vackra Skradin och nationalparken Krka några mil norr om Split, var uppdelat i fyra olika alternativ. För de riktigt tuffa fanns 80 km, även kallat insane, därefter 50 km som gick under namnet crazy, och även ett millopp med benämningen happy. Dessutom fanns möjligheten att fördela 50 kilometersloppet på flera personer i en form av stafett. Då jag identifierade mig mest som crazy var valet lätt.

Eftersom min vanliga partner in crime inte hade möjligheten att följa med tog jag beslutet att åka ner till Skradin på egen hand. Även om jag saknade min polare då Johan alltid brukar vara med på dessa typer av utmaningar, och jag fruktade jag att det skulle bli lite ensamt men det visade sig snabbt inte stämma. I väntan på den flygplatstransfer som jag beställt på förhand träffade jag de båda svenska tjejerna Anna och Anna(enkelt att komma ihåg) som utgjorde två fjärdedelar av ett stafettlag. Laget hade på något sätt en koppling till den ena tjejens nybildade verksamhet älska plåt där tävlingen utgjorde en marknadsföringsaktivitet där bland annat en så kallad influencer tillsammans med dennes pojkvän utgjorde den resterande delen av laget. Kopplingen mellan designprodukter gjorda av spillmaterial från plåtindustrin och ultralopp förstod jag aldrig riktigt även om det ibland under loppet kändes som att springa in i en plåtvägg.

Efter en fartfylld resa från flygplatsen i Zadar in till Skradin, där vår chaufför på något sätt lyckades få upp den lilla bilen i över 160 km/h (berodde enligt chauffören själv på att dagens matintag enbart hade bestått i en cigarett) så kom vi äntligen fram till restaurangen där våra nummerlappar skulle hämtas ut. Bakom sekretariatsbordet mötte vi den andra av loppets stora organisatörer, Mikael Hasselrot, en man vars aura utstrålade långlöpning lång väg. Förutom att organisera loppet skulle Mikael naturligtvis även deltaga i 80-kilometersvarianten. Kan inte säga att jag var förvånad… Kvällen avslutades med att socialisera sig med några av de övriga deltagarna innan det var dags för att bege sig till det förbokade boendet, en lägenhet beläget i en av den vackra byns små pittoreska gränder.

Mikael Hasselrot – en av grundarna till loppet

Äntligen var det dags för tävlingsdag. De vanliga rutinerna skulle gås igenom, bland annat att packa vätskeryggan med det allra nödvändigaste såsom choklad, druvsocker och självklart favoritgodiset sura och salta S-märken. Vattnet skulle fyllas i västskeblåsorna och den sista vaselinsmörjningen skulle klaras av innan det var dags att bege sig ner till samlingspunkten för att med minibuss ta sig ut till starten. Vid samlingsplatsen väntade ett stort antal förväntansfulla deltagare och som alltid vid tävlingar småsnackades det om banan, eventuell sluttid och alla löpares alltför minimala förberedelser. Där fanns tjejen som hade hängt på sin make på 50-kilometersloppet av någon form av solidaritet. Där fanns förstås mina nyvunna vänner från gårdagens transferrally Anna och Anna som laddade för stafetten med lagets övriga två medlemmar. Den nervösa vägen ut till starten spenderas tillsammans med den ena av de två Anna som jag lärt känna, diskuterandes vårt gemensamma intresse alpin skidåkning i allmänhet och bästa områdena i alperna i synnerhet. Diskussion blandades med kontakt hemifrån med Johan som peppade inför start. Då färden ut till starten drog ut på tiden, beroende på att chaufförens uppfattning om startens placering var minst sagt bristfällig, var det äntligen dags för start, omkring en kvart försenat. Den förväntansfulla skaran om tjugotalet personer gjorde de viktiga sista förberedelserna såsom att tömma blåsan, instagramma och göra de sista high fives innan startskottet äntligen ljöd.

Laddade deltagare

Den första milen av banan måste nog betecknas som den allra enklaste. Den inledande leriga kilometern där nattens åska och regn gjort marken härligt mjuk, byttes snart mot härligt hård asfalt. Trafiken på sträckan var mycket begränsad där den första timmans enda möten utgjordes av den lokala polisen på söndagsspaning samt en närgången ko. Den lätta asfaltslöpningen med den flera kilometer avslutade utförssträckan ner mot första vattenkontrollen efter drygt 12 km gav det falska intrycket av att detta skulle bli en behaglig eftermiddag, men oj så fel jag hade. Efter påfyllning av vatten samt intagandet av den kroatiska specialiteten nougatkex började det tuffa till sig direkt. En backe som inte var av denna värld uppenbarade sig och här det bara att börja gå de tre kilometrar uppför innan man kom till motlutets slut. Väl där väntade tre glada äldre kroatiska herrar vid nästa vätskestation. Glada i hågen serverades den kroatiska specialiteten nougatkex(vad annars) tillsammans med vatten och färsk frukt. Som många andra äldre kroatiska män pratade de tre glädjespridarna behjälplig tyska samt hade en bror i Malmö.

Tre glada Kroatiska herrar

Glad i hågen över att ha kunnat göra sig förstådd med min gamla skoltyska missade jag banmarkeringarna helt och såg helt enkelt inte att banan tog en gir till vänster där jag helt sonika sprang rakt fram. Efter ett par kilometer, där jag inte sett en tillstymmelse till orange snitsel, konstaterade jag att jag måste sprungit fel och fick vända tillbaka. Känslan av att konstatera att man sprungit fel satte sig absolut på humöret och det var inte förrän jag mötte några andra deltagare som också hade tagit fel väg som löplusten kom tillbaka. Ja vafasen, ska man springa 50 km kan man lika gärna förlänga plågan till 55 km kilometer resonerade jag efter den plötsliga humörsvängningen.

Kilometrarna tickade på men som en blixt från en klar himmel dök den upp  – krampen, en illa inbjuden gäst som skulle medfölja under de resterande två milen av loppet. Den kraftiga muskelsammandragningen som drabbade i princip samtliga muskler i högerbenet medförde att jag fick lägga mig ner i vägrenen och likt en pensionerad gymnast försöka att sträcka ut musklerna. Tankarna flödade genom huvudet från ”kommer krampen aldrig att släppa”, ”kommer jag någonsin komma i mål” till ”undra om det finns giftormar här?” Medtävlaren Erik sprang förbi och frågade om jag behövde hjälp men som stolt svensk som man är svarade man naturligtvis glatt att -”Här är det inga problem. Är snart på bena igen”, samtidigt som smärtan kramade benen likt en utsvulten boaorm. Efter några minuter med energipåfyllning och stretchning var jag igång igen och fortsatte min färd på stapplande ben, men med en betydligt lägre marchfart.

Energipåfyllning

Efter cirka 30 km siktade jag slutmålet Skradin. Problemet var bara att vi denna gång enbart skulle passera platsen för slutmålet för att ge oss ut på ytterligare en tvåmilsrunda. Nere i byn pågick förberedelserna för 10-kilometersloppet som precis var på gång att starta. Jag passerade de förväntansfulla löparna som laddade för fullt för sitt millopp. Att jag redan hade sprungit tre och hade två kvar medförde många glada tillrop från de många personerna i startområdet. På väg ut från Skradin kändes livet ganska förnöjsamt igen. Benen hade återfått sin löpstyrka och efter några uppmuntrande ord från Johan på hemmaplan tuggade jag på, kilometer för kilometer. Efter någon mil var det dags för nästa vätskestation vilken bemannades av gårdagens chaufför från flygplatsen. Där serverades inga cigaretter men hör och häpna, den kroatiska specialiteten nougatkex tillsammans med härligt färsk frukt. Vid stationen samlades även Mikael, ute på sin åttamilsrunda, tillsammans med influencerns pojkvän samt ett par nyvunna vänner från England. Glad i hågen över att fått lite mänsklig närvaro efter flera mil av ensamlöpning gjorde att jag helt glömde av att dricka. Efter att ha bytt erfarenheter med de andra deltagarna fortsatte vi ut på den sista milen. Inledningen av denna utgjordes av den längsta och definitivt rakaste backe jag sett. Om det var backens fel eller den allmänna tröttheten som gjorde det vet jag inte men ännu en felspringning gjorde att jag missade den kommande vattenstationen och nu började verkligen törsten att göra sig påmind.

Låååång backe

På stapplande ben närmade jag mig målet kilometer efter kilometer och efter den sista vattenstationen, där jag äntligen fick fylla på med vätska och den kroatiska specialiteten nougatkex hade jag bara fyra kilometer kvar. Av ren inspiration avverkades den sista delen av loppet med en skön känsla av att man kommer att klara utmaningen och till slut dök den äntligen upp – mållinjen. På stela ben korsade jag målet i något som med lite fantasi skulle kunna kallas för löpning. Strax efter målgången väntade Vladimir utdelandes den välförtjänta medaljen och finisher t-shirten, samt de övriga deltagarna. Många nöjda och glada ansikten mötte mig där vi utbytte dagens vedermödor under den sköna båtfärden tillbaka in mot Skradin.

Äntligen mål!

På kvällen var det dags för en gemensam måltid tillsammans med övriga inblandande följt av prisutdelning till dagens bästa prestationer i de olika klasserna. Stämningen var verkligen på topp med många stolta såväl deltagare som funktionärer nöjda över att ha medverkat till att det första Krka Ultra Challenge blivit ett minne för livet. Jag vill härmed rikta ett stort tack till Micke och Vladde som organiserat loppet, Anna och Anna som utgjorde ett skönt resesällskap under vistelsen i Skradin, Ilijana, Fredrik och alla de andra trevliga personer som jag fått förmånen att möta under min helg i Kroatien. Tack för en riktigt skön upplevelse!

2 Replies to “Krka Ultra Challenge – It’s a crazy crazy crazy crazyyyy day

  1. Tjena Per,
    Underbar race report – tack för skoj läsning!
    Haha, kroatiska specialiteten nougatkex 🙂 Den heter Napolitanke, om du vill beställa en pall hem till Sverige när du har riktiga cravings!
    Vi håller kontakten såklart!
    //Micke

    1. Haha, som det känns nu får nog Napolitanke stå tillbaka på obestämd tid men vem vet, plötsligt kanske suget efter den kroatiska specialiteten kommer tillbaka.

      Ha det gott Micke så hörs vi👊

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *